Stålstaden

Lillpuben är en institution i Sandviken som är så viktig att det är svårt att beskriva för någon som inte är från staden, men ni har säkert ett liknande ställe om ni kommer från en bruksort eller ett litet samhälle eller en förort någonstans. Sedan tidigare i somras är nya ägare Mathias Åberg och Lars Eriksson, profiler inom det lokala musiklivet, den bra sidan av politiken och Sandvikens IF-supporterklubben. Jag skriver en hel del om det sistnämnda i Stålstaden#3 som ni kan beställa genom instagramkontot, @ollesrandomsaker.

Lillpuben har de senaste åren fört en tynande tillvaro, under namnet Lillpuben Burgers, och försökt köra finhamburgare som nisch. Bra att någon höll lokalen öppen och man måste väl få satsa på det man tror på, men jag har helt klart saknat ”gamla” Lillpuben och det har inte heller gått så jättebra, så lokalen har varit till salu en tid. Mathias och Lars har 100% känsla för ställets historia och identitet, men 0% erfarenhet av att driva en pub. Så strax innan öppnandet offentliggordes det att ägaren till superetablerade Mulligan’s går in som delägare och har dessutom erbjudit Matte och Lars praktik för att lära sig arbeta i bar!

Till att börja med kommer de driva Lillpuben efter sina vanliga jobb, som ett hobbyprojekt. Det ska bli mer en kulturscen och öppettider kommer kanske variera till en början. Just nu finns alltså ett tillfälle att besöka en äkta DIY-pub i Sandviken.

Linesmen är ett av Sandvikens äldsta aktiva band, som via ett antal namnbyten existerat sedan åtminstone 1994. De gjorde en av sina första spelningar på Hagarocken i Hofors, när jag även själv spelade, som 14-årig trummis i skatepunkbandet Inner Alley. De har alltid legat nära den irländska folkpunken, så som den gjordes av The Pogues på de klassiska albumen ”Rum, Sodomy & the Lash” och ”If I Should Fall From Grace With God” och även om den likheten blir mindre och mindre viktig genom åren så finns den ju alltid där. Det fanns även ett band här i Sandviken som hette Elvert Underground, där Luger-Ola ingick, som körde samma stil i skarven 80/90-tal och som var förebilder för Lord Chamberlain’s Men, som Linesmen hette när de startade.

Mathias inleder med att prata om hur han träffade både sin första kärlek, mamman till hans barn och hans nuvarande fru här på den här puben! Och att vi i publiken säkert har ett liknande förhållande till den, om än inte riktigt lika sjukt som hans. Och där har vi det ju, det har liksom utspelats så mycket liv på det här stället. Jag flyttade från Sandviken när jag var 22 år men har fortsatt att komma tillbaka på somrar, på jular, spelningar på Kungen och varje gång jag kunnat har jag återvänt till Lillpuben. Utom den här sista tiden jag pratat om när den inte gått att känna igen då. Nu är den återställd! Ett magiskt ögonblick var när jag såg på facebook att de fått tag på den här gamla reliefen som alltid hängt över sittplatserna närmast toaletten:

Linesmen spelar inledningsvis ett kort set på 4 låtar. Mathias sjunger om att ringa upp sin kompis den första vårdagen i Sandviken och om Barcelona under den spanska revolutionen 1936. Och visst känns det som Matte växer in i rollen som Sandvikens bruksgitarrpoet – vi har Plura i Norrköping, Winnerbäck i Linköping och för all del, Thåström här i södra Stockholm. För dem som kommer från de där städerna kopplas alltid rösten och referenserna i låttexterna till ens uppväxt och viktiga händelser i livet och det är väl inte så kontroversiellt att påstå att Mathias fyller den funktionen i Sandviken. Visst kan vi hitta några andra kandidater också men det beror väl på generation osv.

Rickard och Amanda spelar akustiskt, det är extremt kompetenta versioner av kända låtar. De är ”lokala”, Rickard Sjöblom (Bootcut, Beardfish etc) från Gävle och Amanda Örtenhag från Österfärnebo men jag tänker att jag hellre vill umgås ute än se en trudadurspelning just nu. Men då spelar de en fantastisk version av ”Pet Sematary”, en av mina favoritlåtar med The Ramones som såklart förstärks av kopplingen till Stephen Kings mästerverk (som jag förresten kommer skriva om i ett papperfanzine snart).

Förutom Jon som jag redan hängt med halva veckan då vi lämpligt nog har barn i ungefär samma ålder, är Mika och Gurra på denna stora begivenhet och några andra som jag glömmer. Det avhandlas det vanliga. Mika och Jon har varit på Ostämman, punkfestival i Delsbo (rapport: förutom Kronofogden och Gefyr, var Prescriptiondeaths ”sista” spelning, Fredagen den 13:e, Avskum och franska Deletär helt sjukt bra). Jag är extremt avundsjuk, jag skulle ha gått men det dök upp ”livs”-grejer. Läs mer om Ostämman i mitt inlägg från förra sommaren.

En läsare konfronterade mig på uteserveringen! Som jag inte kände personligen alltså. Det här händer nästan aldrig. Han tilltalade mig med mitt instagram-alias @ollesrandomsaker och vi kom fram till att vi haft en DM-diskussion när han köpte mina fanzines, om Östanbyn där han bor och där Jon är uppvuxen, om JVVF kultur, korpfotbollen i Sandviken på tidigt 00-tal och den före detta Sandvikens IF-spelaren, numera utlandsproffset Ludwig Malachovskis favoritlåtar med Fleetwood Mac (jag tror han gillade typ ”Dreams”, ”Little Lies”, ”Seven Wonders” och ”Go Your Own Way”, mindre av bluesgrejorna med Peter Green).

På Lördagen var jag dessvärre redan hemma i Stockholm när invigningshelgen fortsatte. Odengatan 1B spelade live, ännu ett Sandvikenband jag faktiskt inte har sett, jag har till och med delat en scen med Karolina Dahl, som ni fanzinenördar därute såklart känner till! Vi får återkomma till Odengatan 1B och fanzineskribenten Karolina Dahl en annan gång, det är absolut en egen artikel.

Avslutningsvis tänkte jag att jag gör samma sak som jag gjorde när jag skrev om St Jimi Sebastian Cricket Club-spelningen i Sthlm, jag klipper in lite av min intervju med Mathias Åberg från Stålstaden#3:

Olle: Om vi börjar med dig, när du växte upp och mötte någon slags musikkultur i våran gemensamma stad Sandviken, när var det ungefär och hur såg den ut då?

Mathias: Jag upptäckte musik på riktigt och började spela i band runt 1992. Vår basist Slava var engagerad i Back Beat Bolaget. Det var väl mycket därifrån det gick upp för mig att det fanns något annat än musikskola, jazz och Tomas Ledin i Sandviken. Det jag upptäckte, det där andra, tror jag att jag upplevde som två världar –  Lugers nyskapande, svårare scen på Kungen som ett community och hårdrocken på Rockhuset som ett. Punken, grungen kanske någonstans däremellan. Jag tror att jag såg en livfull och spretigmusikscen med det gemensamma att vi i förväg greppat tag i den bit av framtiden som vi trodde låg framför oss, istället för att jobba målinriktat. Jäkligt mycket aktivitet, jäkligt mycket kreativitet – men inga som breakade. Jag tror att det var det som gjorde den så cool. Den hade i alla fall den inverkan på mig, att jag slängde allt annat åt sidan

Olle: Var det givet att börja spela någon slags Pogues-inspirerad folkpunk?  Du var ju inne på Luger och Ola Broquist som spelade i Elvert Underground, i efterhand är det lite iögonfallande att det fanns två “irländska punkband” i Sandviken vid samma tid? Ok med två punkband eller hårdrocksband men den genren behöver just specialkompetens som fiol, mandolin etc?

Mathias: Vi hade nog inte upptäckt the Pogues om inte Elvert Underground hade funnits i Sandviken och jag tror inte att jag hade kommit in på musik om jag inte hört The Pogues. Vi behövde nog en period där vi försökte kopiera Elvert Underground / the Pogues innan vi kunde börja försöka leta oss mot vidare. Låna någon annans identitet innan vi kunde börja bygga på en egen, och det tog nog några år. Jag tror inte att jag som 15-åring hade kunnat ställa mig och vara Kurt Cobain eller Thåström, det var lättare med något obskyrare som inte så många hade koll på som Luke Kelly i the Dubliners eller Shane MacGowan.

Olle: Vad har bandet hetat genom tiderna och har det alltid varit du och fiol-Lars? 

Mathias: Ja, det har alltid varit jag, Lars och Danne på bas. Vi började som Lord Chamberlain’s Men, men bytte namn (när vi fick in Mats på trummor) till Katyusha runt 1999. Det namnet skrotade vi när ryssarna gick in i Ukraina och kör nu under The Linesmen.

Hur ser du på utvecklingen musikaliskt? När jag lyssnar på nya Linesmen tycker jag inte det är så mycket Pogues kvar mer än att fiolen är närvarande i sättningen.

Mathias: Vi gick nog mer och mer bort från The Pogues redan runt millennieskiftet och framåt. Vi gjorde ett par demos innan 2010 som var ganska hardcore-influerade (med fiol dårå). Det har aldrig varit min musik och jag var väl den som köpte in minst på den utvecklingen. Linesmen tycker jag känns som ett steg tillbaka mot ett lite folkigare sound men såklart långt långt ifrån the Pogues. 

Olle: Hardcore? Coolt Haha den tiden missade jag helt. Jag minns att redan när ni bytte till Katyusha var det väl mer lite folkligt kryddat rock/postpunk det är väl ingen hemlighet att du gillar New Model Army.

Mathias: Exakt, det var ju New Model för mig som gällde men dom andra är ju rockers på ett annat sätt så är det ju.

Olle: Igen, Hardcore? Skriksjöng du på de låtarna? RATHER BE DEAD!!!!

Mathias: 😄 nej jag höll ju emot men Larsa hade väl önskat det

Olle: Hur spelar man hardcorefiol? Kanske mer en fråga till honom… Refused, om jag ska ta upp dem igen, har ju en låt med cello men där tror jag de flesta skulle hävda att de inte är ett hc band längre

Mathias: Det skulle förmodligen inte många anse att våra demos är heller, det är väl mer hardcore-wannabes kanske. Ja man kanske får försöka rota fram något exempel på låtar. 

Olle: Haha coolt. Jag är absolut intresserad , har ju ett visst intresse av lokal musikkuriosa.

Olle: När kom du först i kontakt med fotbollssupporterkulturen och har det alltid varit Sandvikens IF?
Mathias: Ja, det har alltid varit Sandvikens IF men morsan är från Göteborg så vi höll på blåvitt under deras europa-äventyr under 80-talet. Farsan skickade efter en supporter-publikation som kanske också är det första fanzine-aktiga jag läste. Rörmokare, elektriker och industriarbetare mot glassiga heltidsproffs i Barcelona. Jag dyrkade Torbjörn Nilsson och grät när Johnny Ekström såldes till Empoli, men IFK Göteborg lämnade jag kvar i barndomen. Jag la fotbollen helt åt sidan under några år på 90-talet i någon slags baksmälla efter min egna tid som ungdomslirare, kanske också att det var en del i någon slags frigörelseprocess. När jag återkom hade den moderna fotbollen redan börjat ta över, men i Sandvikens IF gick man fortfarande till jobbet innan träning.

Olle: Det finns många beröringspunkter mellan musikscenen och supporterkulturen i Sandviken, till exempel St Jimi Sebastian Cricket Clubs fantastiska inmarschlåt ”Håll mina vingar”. Men vad skulle ni säga är likheterna mellan att syssla med supporterkultur och underjordisk musikkultur?

Mathias: Redan på ytan har vi ju det gemensamma i att mycket handlar om att göra det själv. Låtar, tifon, merch, backdrops, fanzines – ja det är ju i stort sett samma sak. Mycket av det vi gjort inom fotbollen – att stå och sjunga på en läktare i Söderhamn och Haninge är ju som att spela sin musik på en fritidsgård i Uppsala inför ungefär lika många åskådare. Man gör det man gör, inte för att det ska appellera till någon bred massa eller för att det nödvändigtvis ska leda vidare till något utan därför att det är exakt detta man vill göra här och nu. Om du följer ett allsvenskt topplag eller någon europeisk storklubb så kan du ju klicka i ett redan färdigt koncept, du kan ansluta dig till dom tusentals supportrar som redan står där. Känna dig som en del i något där ramarna redan är satta.

Anledningen till att vi har Sveriges bästa inmarschlåt är väl i motsats till det att den skrevs av en undergroundsångare som utgick från sig själv och inte från vad som skulle kunna tänkas vara omedelbart tillgängligt för en bredare publik. Med risk för att stå där och sjunga ensam.

Erik Klinga är en Sandvikenmusiker som jag först träffade när han spelade i indiebandet Simian Ghost. I höstas spelade han på Sandvikens mångåriga konstmusikfestival Vindöga, och framförde egna instrumentala stycken som lät otroligt bra, jag hade missat att han gjorde ambient musik och skickade iväg några frågor om det. 

Olle: Dina ambient stycken, berätta bara lite bakgrund, när började du göra sån musik vad har du släppt och har du gjort fler spelningar förutom den på Vindöga?

Erik: Jag har experimenterat med syntes och mer abstrakt, ambient, klanglig musik ganska länge, men på egen hand och inte som låtar i band med andra, så kanske det är en bra markör när jag började arbeta med Buchla 200. Det är en särskild design av Modulärsyntes som i sig bjuder in till variation och stor flexibilitet i ljudgestaltningen i och med att det går att ändra hur signalskedjan och moduler i systemet interagerar och påverkar varandra. Detta görs genom patchning med kablar men också hur parametrar på modulerna ställs in. 

Min Buchla Music Easel klon, Rev 2, byggd av Henrik Blomman Blomqvist, var färdig 2017. Numera har jag även en till Buchla 200 i Skylab case med både e-moduler och andra analoga moduler från andra märken än Buchla själva. 

I samband med att min Easel var färdigbyggd så flyttade jag upp till Umeå. Då blev det naturligt med mer tid för eget skapande och jag utvecklade där min praktik kring elektronisk musik. 2020 kom jag äntligen in på utbildningen Elektroakustisk Komposition på Kungliga Musikhögskolan och där började jag lära mig mer formellt kring komposition och syntes. 

2025 släppte jag första albumet “Elusive Shimmer” via skivbolaget Thanatosis Produktion och nu i Januari 2026 gav vi ut “Hundred Tongues”. Båda skivorna hör till en trilogi som jag och Alex Zethson (Thanatosis) samarbetar med att ge ut. Vi siktar på att tredje delen ska vara släppt i början av 2027. 

Musiken har utöver vindöga och på Kungen presenterats live på festivaler och scener runt om i Sverige och Europa. Bland annat Norberg Festival i Norberg kyrka, Mengi i Reykjavik, Intonal Festival i Malmö / S:t Johannes Kyrka, under Ekko festivalen i Bergen i Norge, Kolonia Artystow i Gdansk, Polen, KET / TV Control Centre i Aten, Grekland.

Förutom Buchlan nämner du ett instrument vid namn på skivan: Genarpsorgeln. Berätta lite vad det är för något. 

Genarpsorgeln är en av Nordeuropas äldsta spelbara orglar som ingår i Malmö Konstmuseums samling av musikinstrument. Jag hade glädjen att vara där på residens under 2023. Det utmynnade i en konsert och sedan har materialet som skapades också blivit albumet Hundred Tongues.  Jag komponerade det materialet samtidigt som jag studerade sista terminen på min kandidat i Stockholm och avslutade det när jag hade påbörjat masterstudier i Köpenhamn vid Rytmiska Konservatoriet (RMC). 

Är du trummis från början? När började du spela? 

Ja precis, trummis i grunden. Jag började få ta lektioner när jag var typ åtta. Det var via Kulturskolan och dom ordnade så de kom ut till Vallhovsskolan, så jag hade lektionerna där på plats. Jag hade stor glädje av kulturskolan upp till gymnasiet, då jag började på jazzlinjen för att plugga mer trummor och musik. 

Det tidigaste jag stött på ditt namn är Simian Ghost, när upptäckte du någon slags musikscen i Sandviken och hur såg den ut då? 

Parallellt med [kulturskolan och jazzlinjen] så var det platsen Kungen som satte mest prägel på min smak och inriktning i lokala sammanhang. Jag var kanske inte den mest aktiva besökaren i mina unga tonår men min brorsa, Sebastian Arnström, tillsammans med Jocke Westlund, Victor Claeson, Niklas Wennerstrand och Markus Johansson spelade i postrock bandet Aerial, så det blev att jag hade chansen att uppleva dem live där när jag var kanske 12-13. 

Tycker du det är konstigt att du drogs till i stort sett den enda trumlösa musikgenren (Ambient) om det är ditt huvudinstrument?

Nej inte direkt, jag har snappat upp andra aspekter som vidrör det mer klangliga i rollen som trummis. Generellt sätt kanske många förknippar trummor med rytmik, och det är väl helt riktigt i många fall, men i stort är det också ett arbete i att skapa olika typer artikulation (hur trumman eller objektet låter när det sätts igång med energin från trumstock eller liknande), klang, anslag, omfång på träffyta för att fram ett visst sound och dynamik. Det tänket för jag över i hur jag designar mina patchar för att skapa mikrovariation i bland annat klangfärg och gestik i ljudgestaltningen.

Det finns ju ett litet ambient-kluster i Sandviken med Alpha Mound, Tidsrymd, Ämne/Un programme och du, såklart. Det finns några fler namn om vi zoomar ut till hela 026-området, som Lamour-artisterna AKB och vissa Slim Vic-grejer). Om vi köper den premissen, tror du just Sandviken är en grogrund för ambientmusik av någon särskild anledning?

Att band som Mono, Logh och Jeniferever var och spelade på kungen under tidiga 00-talet och att det blev enklare i och med internet att ta del av gitarrbaserad instrumentalmusik (Explosions in The Sky, Mogwai, Godspeed You Black Emperor m.m.) gjorde väl att musik av det slaget nådde fram och kunde växa mycket även Sandviken. Jag har mycket att tacka den scenen för en tidig introduktion till mer experimentell musik. Ta Livet I Dina Egna händer var också en festival som drog dåtida nationella indie ikoner till Sandviken. Det blev också en tidig dröm att själv få spela på både Kungen och festivalen. 

Senare i slutet på gymnasiet hade jag och Mathias Zachrisson börjat spela live med Simian Ghost och senare var med vi med och skrev musiken. Då var det trummor främst och typ att jag drömde om att få tag på en Juno 60 någon gång eftersom den används som synth på en av mina favoritskivor Animal Collective – “Merriweather Post Pavilion” som var en stark upplevelse och som färgade arbetet i typ Light Vibes och Simian Ghost rätt mycket. 

Du har även gjort lite inhopp som ”proffstrummis” i indie-Stockholm, är det en rimlig beskrivning? Solen, Parker Lewis till exempel och Micke Carlsson va? (Honeydrips). Hur hamnade du i ett sånt sammanhang? 

Som trummis har jag spelat live och på skiva med rätt många band och artister och det är lite olika hur det blivit så. The Honeydrips (Mikael) träffade jag för första gången i New York när vi spelade där med Simian Ghost. Senare stötte vi på varandra på Hornstull i Stockholm och jag nämnde det att han gärna fick höra av sig om det behövdes trummor någon gång. Han jobbade på albumet “Give Each Other Some Solace”, visade det sig, och typ någon vecka senare var vi i Svartsjö och spelade in i Träd, Gräs och Stenars gamla studio med Isak Sjöholm. 

Kul! Jag känner Micke och har lyssnat mycket på just den skivan. Har du sett den här videon till Through the Darkness av Erik Sandberg och David Palmberg där olika bilder från Sandviken morfar in i varandra? 

Ja, jag såg den! Kändes som en ytterligare annorlunda koppling. Jag trummar på just den låten också! Det är lite blandat annars, tror det är

Tor Sjödén ifrån Viagra Boys också, och kanske någon till, som spelar på den skivan!

Solen arbetade jag med under tiden jag pluggade i Stockholm men jag gör ett inhopp i Gävle nu när de spelar som förband till Håkan Hellström. Solen är guld! Parker Lewis träffade jag ordentligt i Malmö för första gången och vi varvade studio sessions, både med det projektet och Curiositi där Matilda Berggren är med också, med att lyssna på p2 fågeln gärdsmyg. Sen de flesta av Mathias Zachrissons sologrejer spelar jag trummor på också

Okej! En avslutande fråga, om vi kollar på till exempel “Spring to Mind”, det är ett slags rumsljud eller drone som ligger i bakgrunden och så de här ensamma orgelnoterna med mycket luft emellan, min basic musikskolekunskap om musikteori säger att de följer något slags mönster – jag antar att det är en tanke bakom kompositionen här mer än ”slå på sequencern och gå på feeling” som jag tror att många hemmapular-ambientartister jobbar??

Eftersom “Spring to Mind” fungerar som intro till hela verket och komponerades för det syftet, att ge ett anslag och sätta en stämning för kommande stycken på albumet, så ville jag gestalta en process som startar med ganska mycket känslan av tillblivelse. Ett slags omslutande tilltal som får lyssnaren att hamna denna lite suggestiva och melankoliska ljudvärld. Ackorden fann jag genom att utforska Genarpsorgelns olika klangpotentialer / registerlägen. I och med att tempereringen i orgeln får olika tonarter att gestalta sig lite olika så blev det mycket kännande och utforskande i processen och valet av ackordsföljden. Sen formmässigt så arbetar jag med en minimalistisk och repetitiv struktur med fokus på duration, varaktigheten/tönjbarhet och där klangmodulation och förändring är det som kanske sker mer inuti själva ackorden snarare än att det är flera adderade element. I slutändan vill jag, med sånt här lite mer abstrakt material, lämna mycket till lyssnaren att bestämma, så narrativ eller mening får en större öppenhet och ger utrymme för individuell tolkning hos lyssnaren.

Japp, det där fattade vi. Erik Klinga gör jättefin musik på egen hand och spelar på en massa spännande projekt. Ytterligare en Sandvikenmusiker som gör spännande saker lokalt, nationellt och internationellt!

Olle: Jag och brorsan Johan Ohlsson (Incognito Pop, Rodna, Tidsrymd mm) sitter här i de jämtländska skogarna med en batteridriven kassettbandspelare och uppdraget idag är att recensera ett blandband som Johan gjorde till Hultsfred 2004 och det har rubriken “folk pop etc”. Jag kollade på låtlistan och kände att det här var fan en annan tid, den har något! Det finns en historia i den här samlingen låtar om tiden den är gjord i. Om vi tar en snabbkoll på den här låtlistan så är det ju alltså typ indie och indiefolk, den här tiden runt 2004 så var det så att inom ny musik var vi väl ganska mycket inne på typ Indie, det hade varit en postpunkvåg med DFA-banden och band som Liars… Men band som Hidden Cameras, Camera Obscura, Belle & Sebastians då nya “Dear Catastrophe Waitress” så klart….

Johan: Jag lyssnade typ på vad hette han då som gjorde elektronmusik med folk också från England då … Patrick Wolf! Tyckte mycket om den skivan och Postal Service som kom då som var samma stil, elektronisk indiepop. 

Olle: …Vilket folk liksom tänkte var en ny genre då sedan bara “vänta, det är ju synthpop!” haha. Sen har man alltid varit över hela stället musikaliskt och vi listade ju de tio bästa death metal-riffen och repade med vårt fejk-grindcore band Uzi Death Army…  

Johan: Haha, jag minns inte det! 

Olle: För tydlighetens skull, när jag pratar om listor och sånt så umgicks vi i Sandvikendiasporan som var lite utspridd i London, Göteborg, Uppsala etc, mycket på den här tiden genom vårt interna forum, Top 10 klubben. Det fanns väl Skunk och sånt, det här var innan Facebook, men man skrev mycket på olika internetforum som det här. Det diskuterades nya släpp, listades diskografier osv och mycket filmnörderi också. Men inom ny musik, jag tyckte att metal, hardcore och sånt man lyssnade på under första halvan av 90-talet hade blivit lite tråkigt och det var mest indie och elektroniska artister man lyssnade på inom ny musik. Jag bodde i Göteborg här och du bodde kanske fortfarande i Sandviken men flyttade hösten efter detta spelades in? 

Johan: Mmm… tror jag bodde nog på Plangatan i Erskinehusen då. Bandet börjar ju jäkligt starkt tycker jag, Hidden Cameras “Steal all you can motherfucker”, asså bara titeln! 

Olle: Den låten skulle jag säga att den kommer ifrån deras portademo som sedan gavs ut på skiva, “Ecce Homo”. Han var ju väldigt uttalat gay och det är många såna explicita teman som den om golden showers…. vi var ju jävligt inne på första skivan vad heter den “The Smell of Our Own”. 

Johan: Sen är den som kommer efter möjligen starkare, “Mississauga Goddam”.

Olle: Men det är liksom en sån här “Ride the Lightning” eller “Master of Puppets”-situation, man kan argumentera för båda. Men vidare på bandet, jag tänker att det börjar ju med en indie-rökare men om man tittar vidare lite längre ner så har vi också King Creosote, UNPOC,  James Yorkston, de kom ju från en jätteliten stad som heter Fife i Skottland där de hade nån mikro-folk scen och alltså James Yorkston låter ju som Pogues lugna låtar, fast UNPOC låter som nån sorts som burkig LoFi version av Beach Boys. Känner att vi kommer komma in på Beach Boys förr eller senare i den här diskussionen…

Men som sagt det är väldigt spretigt och ganska kort efter startar vi ju vårt kängpunkband Dödsoffer i Göteborg och så men just på den här tiden så var det att man mest var på konserter och sånt med var väl typ lite åt indie-hållet. Viktigt för det här blandbandet, vi har alla de artisterna med, är att Sufjan Stevens spelade i Sandviken. Jag kunde inte gå på den konserten för att jag bodde i Göteborg och han spelade mitt i veckan så jag såg samma turné fast på Sticky Fingers. Jo på Sandviken-spelningen var han ju förband egentligen till alltså han från Sixteen Horsepower, David Eugene Edwards. Alltså, folk som har sett honom live säger att han är så superkarismatisk så man blir liksom helt indragen i det där, han är ju väldigt kristen, som en predikant.
Johan: Jo jag minns det här nu, han sa frågade om “Do you have a king here in Sweden” och folk var liksom lite fulla och sa typ “Carl-Gustav!” och han säger med dramatisk röst såhär “DOES JESUS RING A BELL?” 

Olle: Haha, kristen country, det här och Krishna-hardcore var liksom de enda gånger en independent-scen som man har liksom varit involverad i haft overlap med så här religiös musik, religiösa dårar. David Eugene Edwards står på Kungen och pratar om Jesus liksom, det är lika konstigt som att 108 står på Cafe Q och sprider Krshna-consciousness. Klart vissa tycker att det är helt rimligt, jag vet att de finns … men ja, det var ju fina låtar. 108 hade också bra låtar!

Men den här Br Danielsson, som vi tyckte lät konstigt på bandet, vi fick fundera på vad det var för något, han sjunger liksom alltid i falsett, skriker i falsett… han var förband till Sufjan och David Eugene och han gjorde spelningen utklädd till träd. Vår kompis Erik A hade ju nån sorts web-fanzine och han intervjuade honom (och Sufjan Stevens också) och  han frågade Br Danielsson den enda frågan alla ville veta “Varför spelar du utklädd till ett träd?”

Johan: Vad sa han då? 

Olle: Jo men han sa något ganska rimligt om du vet så här att man vill ha avstånd mellan publiken och artisten och att de liksom ska tas ur den vardagliga situationen att man är på konsert liksom och att att det är liksom så här vi befinner oss i en föreställning på nåt sätt. 

Johan: Ja precis men det är ju som det här, vad heter det ”främmandegörande effekt”, vad heter den tyska dramatikern? Berthold Brecht. Han skrev en massa om det där.

Olle: Okej saker jag hade att säga om Sufjan Stevens konserten, nu såg jag inte konserten i Sandviken men jag såg samma turné i Göteborg, jag kom ihåg att han spelade “The Dress Looks Nice On You” som är med på det här blandbandet. Men han spelade flera av de bästa låtarna från “Michigan”-skivan också, sen debuterade han den där låten “Chicago”, det är väl hans största hit. Den är med i den här filmen “Little Miss Sunshine”. Vi såg om den med de äldre barnen för ett tag sen, den är skitkul faktiskt. Och ja jag tyckte att det var så jävla bra, men han gjorde inte den där grejen som Kungen-spelningen är berömd för, vad heter det whiteboard-tavlan? 

Johan: Jag tror han gjorde kartan spontant, han hade hittat en whiteboard på Kungen och tog upp den på scenen och ritade på den mellan låtarna, han hade ju ritat så här en karta över Michigan, det kanske såg ut lite som på skivan och så kommer jag ihåg att han pratade liksom om “här är Ann Arbor, där kommer Stooges ifrån. Och berättar om en massa andra artister från Michigan, Aretha Franklin, Eminem, Madonna…

Olle: Och vissa av hans låtar finns ju med på kartan, “The Upper Peninsula”, jag tror han pratade lite om vad de handlade om. Den här “For the Widows in Paradise” låter ju som en väldigt poetisk titel, men det finns faktiskt en ort som heter Paradise som man ser där, som jag tror var väldigt såhär White trashigt, det är ju den miljön han skriver om, han är väl typ uppvuxen på en trailer park. “I’d Swim Across Lake Michigan” börjar ju en av de bästa låtarna också, tror det är från “Seven Swans”.

Johan: Men jag minns inga låtar som du gör eller vad det var för sättning, spelade han bara själv?

Olle: Det var en mindre sättning, det var en trummis, Sufjan spelade banjo och mandolin och så så var det i alla fall nån tjej som sjöng stämmor, det är mycket stämmor på den här folkskivorna. Och så var det väl nån också som spelade orgel eller nånting, jag tror att han spelade “Chicago” med typ bara orgel, trummor och kanske nån gitarr eller bas eller nånting. Det var en väldigt nerskalad version, inte som det var på skivan är det ju en orkestral låt liksom. Men jo när han pratade med Erik A, var han helt allvarlig med att han skulle genomföra det här “Fifty States”-projektet, att göra ett album om alla amerikanska delstater. Kort efter detta gav han ut Illinois-skivan med “Chicago”-låten på och det blev ju den sista han gjort såhär långt om delstater. Men då hade han mycket planer för det.

Johan: Jo jag minns att jag åtminstone var i rummet när han sa det, eller om han sa det direkt till mig att asså så här, vi får se kanske jag liksom kan liksom lägga över det här projektet, outsourca det på andra artister, så han hade nog ändå en bild av att det kanske blir lite jobbigt att göra 50 skivor. 

Olle: Jo! Han hade också sagt till Erik A att några skivor som är så här “fly over-states”, du vet, Wyoming och sånt, som bara är en fyrkant på kartan som bara är motorväg typ, då kan man göra minimalistisk musik! Det gillar jag. Det har han ju också arbetat med sen, gjort minimalistiska elektroniska album, han har ju flummat ut mycket i sin karriär, men det är de där tidiga folk-skivorna som är bäst och sen gick han tillbaka och gjorde samma sak med den här “Carrie and Lowell” som handlar om hans föräldrar, det är ju typ hans bästa skiva.

Ok, mer om blandbandet då, jag skulle vilja säga angående indiefolk, att jag har en skarp gräns där 2008 nånstans, när så här band som Fleet Foxes och vad heter de vad heter de…

Johan: Beirut?

Olle: Nej inte Beirut, de är indie-folk! Men vad heter det där bandet som typ alla musik kritiker lyssnade på på den tiden, de är samtida med Fleet Foxes… de är med i den där Bob Dylan dokumentären som du gillar… 

Johan: …Mumford & Sons! Ja dom är så jävla tråkiga! 

Olle: Jag drar en skarp gräns där, jag ska försöka motivera det på nåt sätt för att det egentligen besläktat men, de där tråkiga skäggen… när Mumford & Sons kommer på scenen blev den här musiken inget kul längre.

Johan: Hade de inte skägg innan? 

Olle: Men 2008 blev så uttalat, då skulle alla ha helskägg och se ut som The Band. 

Johan: M Ward har jag en annan favoritlåt med, “Sad Sad Song” är med här, jag tycker om en låt som heter “Outro”…

Olle: Den är med på ett av dina andra blandband som vi har med oss. Det här bandet Erase Errata som du inte kommer ihåg vad det är här för nåt, det är typ så här tre tjejer som spelar nån skitig postpunk, riktigt avig. Och det här skulle jag säga är typiskt Johan att gå helt off genren där man spelar in ett band bara för att du tycker att det är en bra låt ska den med liksom. Jag är ju tvärtom, jag tycker att man ska hålla en linje liksom när man gör blandband.

Johan: Det kanske också var så att jag fick slut på skivor och måste lägga till nåt… 

Olle: Du har ju den som låt fem här! 

Johan: Ja men jag kanske var förutseende och visste att låtarna skulle ta slut!

Olle: Haha, okej men sen då så går vi vidare till Jonathan Richman “New England”, det är ju en klassiker men jag vill ta upp en grej, samtidigt som man lyssnade på de här banden, Hidden Cameras och UNPOC och så vidare så var det ju väldigt viktigt att bilda sig inom Klassikerna här. Vi ser också Elvis Costello och Van Morrison på blandbandet! “Astral Weeks” lyssnade alla på här och det refererades liksom till de där skivorna kors och tvärs. 

Johan: Jo, Electrelane – “The Valleys”, Electrelane var ett helt kvinnligt krautrockband från England och hon skrev ju också i [elektronisk/konstmusiktidningen] The Wire minns jag, jag är ganska säker på att det var en av tjejerna i Electrelane som gjorde det. Men den här låten “The Valleys” den har ju liksom ett stort körarrangemang så den sticker ut jättemycket från deras övriga material och de spelar den inte live, vi såg dem i Stockholm på Accelerator-festivalen. De skulle ju behöva ha en jättestor gospelkör med sig liksom, men när jag lyssnar på den nu, jag skulle jag säga att den håller verkligen för tidens tand. Jag känner att jag kommer sitta på ålderdomshemmet och lyssna på den här.  Sen tänker jag också på den här låten från skivan “Axes”, “Eight Miles” heter den väl med dragspelet. Electrelane var ett bra band men jag kan liksom inte komma ihåg exakt hur nån annan låt låter liksom. 

Olle: Sen var det ju Animal Collective – “Leaf House”, det är en tidsmarkör, det känns som att det har sagts väldigt mycket om dem men minns du något särskilt, du såg dem i Göteborg va? De hade liksom ett varsitt bord fullsmockat med elektronik och man visste inte riktigt vad de gjorde men det var kul att se. Det är mycket konstiga ljud hela tiden och på den här låten tänker att de liksom försöker sjunga lite som syntljud? Han jamar som en katt också…

Johan: Det var en svinbra verkligen, asså man har ju slutat lyssna på dem men känns som man glömt bort dem lite grann men jag skulle säga att det är dumt alltså. Ett riktigt bra band, allt de gjorde var top notch. 

Olle:  Jag har nog lyssnat mest på egentligen den här [Animal Collective-medlemmen] Panda Bear “Person Pitch”, det är också en Beach Boys-tolkning på något sätt och med lite minimalism eller nästan techno typ i låtuppbyggnaden. Den är skitbra den skivan verkligen jättebra. 

Johan: Men alltså jag lärde mig från Animal Collective liksom att att Beach Boys hade en mer flummig psykedelisk sida, det hade inte jag uppmärksammat innan och sen har jag börjat lyssna på de här “Smiley Smile” och såna skivor och älskar dem!

Olle: Jag gick den här Wikipedia-vägen med dem, jag tror att jag började läsa artiklar, det var säkert på den här som fanns då, Pitchfork. En nån här recension på någon samling eller kan det ha varit när “Smile” med Brian Wilson kom ut? … som jag liksom bara sög i mig bakgrundshistorien om det här ofullbordade mästerverket och gick tillbaka till alla de här skivorna “Surf’s Up” och vad de heter där “Smile” – materialet finns utspritt. 

Johan: Du gick lite djupare ner i det kaninhålet än vad jag gjorde så du var kanske lite tidigare med och upptäcka de sakerna

Olle:  Det var ju en sån här störig sak när man var typ 20 nånting och hade upptäckt det där så var man så här “Okej, alla har hört Beach Boys, men jag liksom förstår dem” haha, så jävla töntigt, alla gillar ju Beach Boys för att de är svinbra liksom, “Good Vibrations” är ju en av deras mest experimentella låtar…

Johan: Men när man kom på ett band som är bra som har gjort mycket, det är som en stor skattkammare. 

Olle: Men ja, det känns som en av de där markörerna, att liksom, förutom den här indien  som var då, så var det mycket skivsamlarmusik, som liksom hörde ihop med det. Det känns som att det inte är slumpartat att du har med Elvis Costello på det här bandet och Van Morrison. Men jag tror att de här åren, att du och jag och många våra kompisar, vi nördade ner oss i skivsamlande och ett sorts musikhistoriskt sätt att lyssna på musik. Liksom det var mycket sektbeteende du vet, typ att när vi gjorde listor i vårt forum, “100 bästa skivorna genom historien” eller bara “årets bästa skivor 2004” så blir det mycket likriktning, såhär att man håller på att övertyga varandra om att olika saker var bra och till sist så tyckte alla ungefär lika. Haha. 

Johan: Alltså på nåt vis så hade man nån idé om att man liksom visste vilka grejer som var bäst, alltså man hade inte riktigt fattat att det finns hur verkligen hur mycket musik som helst som är skitbra, det tar aldrig slut. 

Olle: Men här kanske man lite grann gick runt och hade idén om att det fanns nåt som objektivt sett är liksom är den bästa musiken som har gjorts typ. Så här “första Suicide det här är det bästa, allt annat är bara relativt sett bra som kommer efter det” liksom att man börjar med det där jävla snacket. Alltså “Suicide” är skitbra för att den är skitbra liksom det är egentligen det hela. Eller att den var först också liksom ännu tidigare än den också finns Silver Apples, det är kul med den där musikhistorien absolut, men sen börjar man snöa in på Alan Vegas åttiotalsskivor och börja höra saker i dem som man tycker är bra fast egentligen är det typ inte så bra. Haha

Johan: Men alltså det är ju inte som att det finns nåt facit liksom och det är ju ju väldigt skönt att släppa den sortens snobberi liksom det är skönt när man äldre att man inte är så där. Jaha okej så du gillar inte den här skivan, fint lyssna på nåt annat. Om man tyckte om fel musik i 20-års åldern fick man ju typ en utskällning.

Olle: Ja det fanns personer som vi inte nämner vid namn som till exempel var väldigt negativa till att vi fortsatte liksom lyssna på dödsmetall och sa saker om man tog upp det i de här lite mer fina sammanhangen liksom, bland folk med God Smak. 

Johan: Det var nästan lite så här, dödsmetall det var bara konstigt, det brydde sig ingen om, men om du säger liksom så här typ att “fel” låt med, vad heter de…. jag minns någon gång som jag sa att “fel” låt med Prefab Sprout var min favorit och [personen vi talar om], “har du vax i öronen eller?”. 

Olle: Jo jag hade en till sak vad heter det jag nämnde förut att Electrelane spelade på Accelerator 2004 och det var fan ett bra år alltså, Smog spelade, Sonic Youth spelade, Joanna Newsom som typ var helt ny artist då spelade på gården. [se affischen, här har jag fel, det var 2005 alla de artisterna spelade, 2004 när Electrelane spelade var ett något svagare år tycker jag nu – “Fife” artisterna spelar också, Lone Pigeon och UNPOC. Tidsmarkör också att The Tough Alliance gjorde, tror jag sin första spelning, de slog bara på skivan och stod på scen och såg tuffa ut med baseballträn – idiotiskt men då ansågs det fräckt.]

Johan: Spelade Smog alltså, jag hade inte så bra koll på dem då men ja jag minns nu att jag såg spelningen. Det känns lite tråkigt, jag älskar ju Smog nu! 

Olle: Ja jag minns när vi såg vad heter han, din favoritartist i Norge… Elliot Smith! spelade på en festival innan vi skulle se Sonic Youth då också. 

Johan: Och det var också att du vet, det var jättebra och så sen levde han inte så länge till. Och så var det den enda gången man skulle se honom, men jag hade liksom inte koll på hans musik då och sen några år senare har jag blivit ett jättestort fan av Elliot Smith. Och visst man kan tycka att det var tråkigt att jag inte hade koll då, men jag har ändå sett honom och det kan glädja mig! 

Olle: Verkligen men jag kommer ihåg vissa låtar specifikt som att då var “Figure 8”-albumet nytt och jag kom ihåg att han spelade den här “Everything Means Nothing to Me”, den är avskalad och man hör texten väldigt bra så den kom jag ihåg

Johan: Jag minns ungefär hur det lät, det var ju ganska Rock liksom väldigt bra låtar och sådär.

Olle: ”Figure 8”-skivan var ju ny då och den är lite rockigare, ”Independence Day” och de där låtarna. [här har jag fel, Independence Day är med på ”XO”]

Johan: Om vi hoppar tillbaka till Accelerator igen, Joanna Newsom konserten, jag minns att hon körde en låt som inte fanns utgiven på skiva som var väldigt lång och jag bara ”fan det här är det bästa jag hört” liksom. Så sen när ”Ys” släpptes då tänkte jag att det här kommer nog vara skitbra och det var det ju. Och den där är låten jag hörde live liksom. 

Olle: Men blandbandet heter ”Hultsfred 2004”. Vad såg du på Hultsfred 2004 förutom Morrissey? 

Johan: Pixies alltså, Pixies var väl ganska bra. Jag tror nog att vi tyckte att det var lite långt och sådär. Air var ju en jättebra konsert och så Phoenix var ju jättebra det var ju lite de jag var där för att se, det tyckte jag om. Sen såg jag Asta Kask också. Det var bra! Det är den enda gång jag har sett Asta Kask, hela bandet i alla fall. Sen såg vi en amerikansk hiphop grupp [vi kommer fram till att det var Dilated Peoples] och så såg vi Dizzie Rascal, han hade ju släppt den här “Boy in da Corner” den tyckte man var väldigt bra. Det var också en väldigt bra konsert. Sen såg jag ett indieband på den här inomhusscenen, lite mindre ladan liksom. De är från England eller Skottland och heter Essex nånting.

Olle: The Essex Green va? Men de är ett amerikanskt band, det är det här Elephant 6-kollektivet med Olivia Tremor Control och de banden.

Johan: Morrissey hoppade vi över lite i den här diskussionen för vi har redan lyssnat på Morrissey-blandbandet tidigare som jag spelade in till samma Hultsfred. Jag kom ihåg att han pratade om att Sverige hade vunnit Eurovision, “It was a good song”, tror det var “Det gör ont” med Lena Philipsson. Jag minns att jag tyckte att det var väldigt bra när han körde “Every Day Is Like Sunday” 

Olle: Vad har vi mer på bandet då, jo den här japanen, Maher Shalal Hash baz, han såg jag på Kulturhuset Underjorden alldeles bredvid där jag bodde i Gamlestan i Gbg, det var ju också skitbra. Han hade ju som sin grej att liksom spela musik som skulle låta så här orepad. Det är en jäkligt cool grej, på den där jazz-skivan [“Osaka Bridge”, med Bill Wells] då är det liksom typ så här barnorkestrar med, så att de sätter låtarna men att låter lite skevt, och det gnisslar lite på trumpeten liksom. 

Johan:  Han skrev väl nya noter för varje konsert för att musikerna inte skulle kunna låtarna så bra, visade dem först under spelningen.  

Olle: Det var en skitbra konsert, Jens Lekman spelade då också som förband och han spelade också så här massa nya låtar från den här “Night Falls Over Kortedala”, som senare har blivit klassiker, det var också så här “fan vilka bra låtar”, man hörde dem första gången då. Om vi ska avsluta nu, Pavement har du bara stoppat in, en klassiker liksom, det har ingenting med den här perioden att göra, det är en gammal nittiotals låt “Silence Kit”. Innocence Mission… mer kristen country. Alltså den här bloggens läsare är väl 99 % kängpunkare, så de kommer säga upp prenumerationen om de hör Innocence Mission alltså. En tjej som sjunger fint om gud typ. 

Johan: Är det någon som läser alltså? 

Olle: Inte så här långt, haha! Fyra stycken kanske läser bloggen. 

Johan: Det är bäst ni läser för här sitter vi och sliter åt er fyra! Vi har ganska roligt i och för sig, det är sant. 

Olle: Mika har ju bred musiksmak så han kommer nog hänga kvar ändå. Ja men jag tror att det är ungefär det! Jag har inget särskilt mer på blandbandet just nu! 

Johan: Det blir ett bra slut

I denna video:
– Borde Beatles ha spelat pop och slutat krångla?
– Är Nazareth Metal? Stålstaden säger Ja
– Vilken republikan älskar Henry Rollins?
– Var gick gränsen mellan AOR och melodisk hårdrock på 80-talet?
– Vilken Van Halen-sångare var Olles pappas favorit?
– Är det ok att tappa bort någons Deep Purple-skiva och lämna tillbaka en Alice Cooper-skiva istället?
Disclaimer: Slade-låten jag pratar om är förstås Cum On Feel the Noize. Till mitt försvar är låtordningen på skivans baksida fel.

I denna video:
– Vilka var Olles två första konserter?
– Kommer Scorpions och spelar i ens hemstad om man väntar riktigt riktigt länge?
– Finns det KISS-fans som bara gillar The Elder?
– Vilken är egentligen den bästa Rod Stewart-skivan?
– Spar man energi på att slippa vända på LP-skivor?
– Var är ett bra ställe att börja om man nu vill ha boogierock?
– Har Discharge en gothrock period?

Disclaimer: Johan hälsar att han trodde det skulle vara kängpunk på Discharge skivorna när han köpte dem. Gick ju inte att lyssna på youtube innan man köpte då.

Spellista: Skjut mig då, jag har fortfarande ett Spotify-konto. Vad fan. jag har barn som vill lyssna på musik. Och typ 15 år av sparade spellistor

Carl Gille, född 2008 och trummis i det brutala Blackened Thrash Metal bandet Menecia, har startat ett instagram-konto om sitt kassett-samlande @kulanskassetter.

Olle: Varför tycker du det är kul med kassetter? 

Carl: Jag tycker det är kul med kassetter eftersom de är enkla att bära och lyssna på. Ett relativt enkelt samlarobjekt som är allmänt roligt att ha!

Olle: Hade du några kassetter när du gav ut din första med Menecia? 

Carl: Jag hade endast en Beethoven-kassett som jag hittade på en loppis för 10kr, men att jag började med Menecia kassetterna startade mitt intresse för kassetter och att börja samla dom. Tyckte även de var kul att trycka egna kassetter och göra egna konvolut.

Olle: Hur många har du nu? 

Carl: Oj, jag har inte räknat, men skulle jag gissa har jag kommit upp runt 15 stycken kassetter änsålänge, Dock är ju de helt klart för några!

Olle: Är det inte bökigt att hålla på med kassetter? 

Carl: Tycker att de är enklast med kassetter, eftersom de är små och går att ta med sig lite varsomhelst, dessutom så har jag skaffat en walkman spelare så då kan jag lyssna på mina kassetter lite varsomhelst!

Olle: Av de du har nu, vilken är bäst / coolast? 

Carl: De är en svår fråga, den som är coolast är ju 100% Agroth demot som jag lyckades få tag på, gammal svensk döds demo från Luleå! Men den bästa musikaliskt änsålänge är ju Xorsists ”At the somber steps to serenity”,

Carl: dock vill jag ju väldigt gärna ha ”The Somberlain” utgiven av Dissection, och ”Breathless” utgiven av Camel, då de är mina favorit album!

Olle: Jag tycker mest om Storm of the Lights Bane av Dissections skivor

Carl: Många tycker ju så, men Black Horizons är en så perfekt öppnings låt på ett album, som sedan fortsätter med The somberlain, svårt att slå

Olle: Jag älskar också kassetter! Jag har ju vuxit upp med kassetter och spelade in hårdrocks låtar från p3s program Rock Box varje lördag. 

Men det är långt ifrån alla 46 åringar jag känner som har en kassett spelare riggad i vardagsrummet (eller äger en alls)

Carl: Tycker ju att kassetter är roligare än vinyl och cd, dock är de ju inte lika populärt som de andra två viljet jag tycker är synd

Olle: Vinyl är min favorit jag har över 1000 vinylskivor

Men för DIY släpp är ju kassett överlägset. Man kan göra så många man vill och hålla bra pris! En vinyl tryckning får man ju ta banklån för. 

En sista fråga du nämner ju Xorsist där, är det många fler band i din generation som börjar släppa kassetter?

Carl: Personligen tycker jag de är för några band som släpper kassetter, de är väll ett par stycken som släppt demos på kassett, men efter de så är de tyvärr många som skippar kassetter

Ok så jag tog tåget från sthlm till Gävle med sonen och det är någon slags jävla spårarbete som gör att man får betala vansinninga summor för att åka över Västerås, resan tar 4 timmar och man är framme med en lagom pigg 6 åring halv tio på kvällen där farsan hämtar med bil. Yes jag är 46 år och min pappa hämtar mig på stationen. 

Men vad gör det när det är super-Sandvikenhelg med gamingfesten på Kulturcentrum! (med sveriges kändaste kängpunk-8bit gamers på plats), Alkberg spelar på Kungen med Nour Badra och Dream Boys som förband och Sandvikens IFs vara eller inte vara i superettan nästa år ska avgöras i en nästan direkt “nedflyttningskvalsfinal” (här strechar vi vilka sportord som faktiskt finns!?!), allt på samma helg, eller egentligen är allt på lördagen även om gamingfesten fortsätter över söndagen. 

Ok så på lördag morgon lånar jag en cykel av pappa och är alltså cykelburen under hela detta Sandvikenbonanza och jag lyssnar på Nour Badras mixtape när jag åker från Västanbyn ner mot Kulturcentrum som ligger i City, i samma byggnad som min gamla gymnasieskola. 

Ok, jag börjar med min redogörelse för gamingfesten ur en ganska oväntad vinkel. Kronofogden har i runt 15 år levererat Angry Hudik Hardcore och är enligt mig ett av Sveriges bästa samtida hardcore/råpunk band. Deras estetik är sammanhållen och svinsnygg (deras artwork görs av en konstnär som heter Lenny) och senaste skivan Lägesrapport (Flyktsoda 2024) är ett av de bästa punksläppen de senaste åren tycker jag. 

Kronblom som sjunger i bandet gör också zines och så (till sist kommer vi till varför vi är här) streamar när han och “Grovlastarn” spelar Nintendo 8-bitsspel under namnet “Nintendoklubben”. Jag undviker medvetet förledet gamla Nintendo 8-bits spel eftersom det görs massor av nyproducerade spel till den gamla trotjänar-konsollen och Nintendoklubben spelar just såna idag. 

Det är ett lite speciellt upplägg tycker jag, som inte gått på någon sån här gaming grej förut, de sitter i en soffa och spelar vända mot en TV som vi inte ser, sedan ovanför dem projiceras själva spelet. När vi sätter oss ner (“vi” är jag och Mika) har de precis tagit sig till slutbossen i Project Blue och jag hör Kronblom skryta om att bossen i fråga är en “pushover”, (lätt avklarad tolkar jag detta som, jag kan ingen gaming-lingo), men trots det failar Nintendoklubben att klara den och vi gör ett avbrott för att äta lunch. 

När Kronblom frågar slår det mig att jag inte vet var man äter lunch i Sandviken längre. Men Mika vet. Tzatziki är ett fint hak som säljer “kolgrill” mat och öl. Jag tror de andra två köper vegoburgare. Jag tar en öl. Zinegrejer avhandlas. Kronblom har gjort ett zine på 8 sidor där han bland annat recenserar olika snacks, som jag ska ge bort (den är gratis) på zinemässan 8 november på mitt jobb. Jag pratar om ett projekt jag inte kommer hinna göra klart till samma zinemässa. Inte heller till Kronofogdens spelning i Stockholm med Missbrukarna och Totalitär den 22a november (varför spelar inte Gefyr? Det är ju The Big Four! Oklart om de någonsin spelat tillsammans. Alltså om man redan hade bokat Metallica OCH Megadeth och Slayer, varför ringer man inte Anthrax? Det borde vara det lättaste). 

I vilket fall måste jag ursäkta mig och sätta mig på cykeln och åka till Jernvallen för att se Sandvikens IFs otroligt viktiga match mot Utsikten från Göteborg. Båda lagen är i detta läge inblandade i kampen om att riskera att åka ur Superettan (vilket logiskt nog är den näst högsta serien) och åka ner i ettan (den tredje högsta). Träffar Sandvikens stadsarkitekt i baren (som också är min goda vän) och vi pratar lite om Nya Bruket, detta Ralph Erskine-ritade numera “problem”-område som vi återkommer lite till senare.

Matchen börjar perfekt med att Monga Simba enkelt slår in 1-0 och göteborgarna hinner kvittera men efter att Johan Arvidssons otroligt hårda arbete längst fram till sist leder till en rättvist dömd straff, vänder det hela igen och när Simba sätter 3-1 är det eufori, Sandviken spelar ut och skojar med motståndarna och klacken sjunger “Twist and Shout” vilket bara sker när något extraordinärt händer på plan (vi minns 4-0 krossen mot Gävle förra året) och det är extra festligt att ingen kan den där låten, shake it up baby now! Har varit väldigt få såna här ögonblick denna i övrigt ganska deprimerande säsong. 

Cyklar snabbt tillbaka mot kulturcentrum! igen och lyssnar på Alkbergs cover på “Levande begravd” i lurarna och tänker att han säkert inte kommer spela den vilket han inte heller gör. Gamingfesten verkar ha stängt för dagen och det ska bli någon slags kvälls häng med quiz på restaurang Bolaget.  

Jag äter istället mat på Kebab House, stabil falafelrulle och där inne träffar jag Philip Sterner som trogna Stålstaden-läsare känner från banden Stark Tobak och Mystic Order, och ni som är lite mer nere med influencer-kulturen känner igen honom från Skräpkulturpodden. Jag pratar en hel del om punkband i Hudiksvall eftersom jag träffade Kronblom tidigare och lyckas skapa det felaktiga ryktet att jag skriver ett zine om Hudik-scenen vilket alltså inte stämmer. Sterner arrangerar även gamingfest alltså och vi går till restaurang Bolaget där det är någon slags regionsfinal i Mario Kart med ett liveband som spelar Mario Kart-musiken. Grymt inslag! Här någonstans SMSar Jon och är oroad över att ingen är på plats på Kungen så jag drar dit (alltså det är en kvart kvar tills första bandet ska spela, men visst jag om någon känner till arrangörs-ångest). 

Nour badra 

Alltså den moderna tidens rap är kanske inte min främsta kopp té, eller jag kände att jag blev ganska mätt på det soundet rätt snabbt. När jag hörde Yasin första gången blev jag knockad, han var okänd då och det var liksom som att någon bara gick fram och liksom ”jag är den här killen från förorten som säljer knark utanför fritidsgården som det skrivs om i media varje dag”. Ganska snart tyckte jag den grejen blev uttjatad dock (och inte helt oproblematisk). Men det blir liksom en helt annan närhet till budskapet om social utsatthet, rasism och sammanhållningen i utanförskapet när låtarna handlar om Nya Bruket, Norrsätra och Björksätra. Det är också ett positivt budskap i hans låtar, ser på hans instagram att han är influerad av Aki och Labyrint, det låter helt rimligt. Inget gangsterposerande eller inget poserande över huvudtaget. Han är från Nya Bruket, han har bakgrund i Palestina. Han har en viktig historia att berätta.

Just det, jag fick under mycket improviserade former introducera den här spelningen, Nour hade en ortens bästa poet-tröja på sig (det är en tävling i livepoesi som finns här i Sthlm och säkert på andra ställen) så jag introducerade honom som Nya Brukets bästa poet, ett epitet han tog på stort allvar. Kul att få presentera Nours första riktiga Kungen-spelning (Nour har spelat på Livekarusellen, studiefrämjandets “talangjakt” men inte som bokad artist på Kungen förut), han är uppvuxen bokstavligt talat rakt över gatan.

Start

Dream Boys

DB är ett Gävleband från början, Joseph är bror på ena sidan med Ramzi från Sandviken som ni känner från band som (the original) Goat och Diamonium och är konstnär (Gjorde nyligen på Back Beat Konst en grej om Satan)  så på något sätt är det här också kopplat till Sandviken. haha, ibland letar jag verkligen efter den kopplingen alltså! Hur som helst kopplar jag DB till 026-indie vågen i början av 2010-talet med Yast, Simian Ghost, No Coda/The Entire Cast (som de då delade medlemmar och replokal med). Men nu är de baserade i Sthlm och låter de ju helt annorlunda och är så jävla mycket bättre. Det är rak, minimalistisk rock med någon slags Cramps-rockabilly känsla och någon Shellac-noiserock-skevhet. Sången badar verkligen i reverb idag men jag tycker bara det låter svinbra. Lyssnar man på skivan skulle jag gissa att de satsade på något mindre reverb. Väldigt imponerad av denna spelning också, fan den lokala uppvärmningen skapar fallhöjd för Alkberg alltså, hur ska han toppa detta? 

Jag träffar också Henrik Isaksson, tidigare trummis i Egofish och Tunic och han är helt förbluffad över att de här banden inte är jättestora. Läs den spännande upplösningen med Alkberg-konsert och dagen-efter häng med barn på gamingfesten, där Olle slår negativt rekord i Super Mario Bros …